Genom 1953 års justering av nyttjanderättslagen stärktes rättsfiguren tomträtt på flera sätt. Målet med reformen var att i högre grad jämställa rättsfiguren tomträtt med äganderätt till fast egendom. Fram till 1953 års ändringar var tomträttsupplåtelser begränsad i tid och parterna hade möjlighet att avtala om tomträttens förverkande. Vidare var inte fastighetsägaren skyldig att lösa byggnader m.m. när tomträtten upphörde. Därtill kunde upplåtaren relativt starkt begränsa tomträttshavarens möjligheter att disponera över fastigheten. Dessa förutsättningar påverkade bl.a. tomträttens kreditvärdighet negativt, vilket lagstiftaren avsåg att komma till rätta med.

De ändringar som infördes 1953 innebar en ny utformning av 4 kap. nyttjanderättslagen. De regler som gällde efter ändringen motsvarar i stort de regler som i dag återfinns i 13 kap. jordabalken. Möjligheterna att säga upp tomträtten begränsades och en lösenskyldighet infördes i fråga om anläggningar som hörde till tomträtten. Vidare förbjöds villkor avseende tomträttens bestånd och upplåtaren fick inte längre begränsa tomträttshavarens rätt att överlåta, upplåta och pantsätta tomträtten. En årlig avgäld skulle nu också utgå i pengar och vid omprövning skulle den beräknas utifrån markvärdet. Vidare kunde efter ändringen tomträtt upplåtas i alla typer av fastigheter och inte bara i tomtindelad mark. Tomträttens funktionalitet för belåning, omsättning och upplåtelse blev efter ändringarna klart högre än den varit innan och dess likhet med äganderätt till fast egendom ökade. Rättsfiguren tomträtt – som vi i grova drag känner den i dag – var därmed född.

För information om efterföljande ändringar 1967, klicka här: Tomträtt – 1967 års ändringar.