Begreppet landvinning används här i betydelsen uppgrundning, d.v.s. som benämning av områden som tidigare har varit vattentäckta men med tiden blivit fastland.

Uppgrundning är relativt vanligt förekommande i Sverige och vissa av effekterna av uppgrundning hanteras därför med en särskild regel. Landvinning som sker inom den egna fastigheten påverkar inte äganderätten till området. Den som ägde området när det var täckt av vatten äger det fortfarande även om det med tiden har blivit fastland. En särskild regel hanterar dock de fall där en fastighet förlorar direktkontakten med annans vatten till följd av uppgrundning. Exempel på det är när en fastlandsfastighet tidigare har haft gränsen i stranden, men stranden med tiden har skjutits längre ut. Ägaren till den fastighet som har skilts från stranden har då rätt att nyttja området mellan fastigheten och vattnet. Dock gäller rätten bara under förutsättningen att området är av ringa omfattning och att dess ägare inte lider skada eller olägenhet av betydelse. Strandområdets storlek och övriga geografiska förutsättningar är således av betydelse liksom användningen och utformningen av den fastighet som äger stranden. Rättigheten kan jämföras med ett legalservitut och följer fastigheten vid en överlåtelse.

Den som har rätt att nyttja stranden på sätt som anges i stycket ovan har också rätt att i vattenområdet ha mindre brygga, båthus eller annan anläggning som tillkommer strandägare.