Servitut är ett rättsförhållande mellan fastigheter där en fastighet, den härskande fastigheten, får rätt att på visst sätt ta i anspråk en annan fastighet, den tjänande fastigheten. Syftet med ett servitut kan enkelt uttryckt sägas vara att läka en brist i, eller på annat sätt förbättra, den härskande fastigheten på den tjänande fastighetens bekostnad. Servitut gäller, om inte annat anges, för evig tid. Ett servitut är ett rättsligt tillbehör till den härskande fastigheten och följer den vid en fastighetsöverlåtelse. Rättsfiguren är mycket gammal och de svenska reglerna om servitut bär tydliga spår från den romerska rätten.
Servitut som bildas av en myndighet kallas officialservitut. Servitut som tillkommer genom avtal kallas avtalsservitut. Avtalsservitut bildas genom tillämpning av jordabalken. Officialservitut kan bildas genom ett antal olika lagar, där förrättningslagstiftningen är mest framträdande. Historiskt har även andra lagar varit viktiga för servitutsbildning, exempelvis de numera upphävda jorddelningslagen och servitutslagen.
Servitutet som rättsfigur kommer till uttryck i 14 kap. 1 § jordabalken. Även fast regeln avser avtalsservituten är de rekvisit som där anges allmängiltiga för alla servitut. Ett avtal som inte uppfyller servitutsrekvisiten är inte ett servitut, oberoende av partsavsikten.
Servitut kan ändras och upphävas av lantmäterimyndigheten inom ramen för en lantmäteriförrättning. Regeln har undantag.
