Ett avtalsservitut är ett servitut som bildats genom avtal mellan två fastighetsägare. För giltighet krävs att samtliga delägare i respektive fastighet deltar i upplåtelsen.
För att ett rättsförhållande ska vara ett servitut krävs att avtalet uppfyller rekvisiten – servitutsrekvisiten – i 14 kap. 1 § jordabalken. Avtalsservitut kan förenas med ersättning och kan även begränsas i tiden. Sammantaget kan man säga att möjligheterna att anpassa ett avtalsservitut efter parternas behov normalt är större än vad som gäller vid bildande av officialservitut. Detta eftersom parterna i större grad själva disponerar över rätten.
Servitut är ett rättsförhållande mellan fastigheter där en fastighet, den härskande fastigheten, får rätt att på visst sätt ta i anspråk en annan fastighet, den tjänande fastigheten. Servitut gäller, om inte annat anges, för evig tid. Syftet med ett servitut kan enkelt uttryckt sägas vara att läka en brist i eller på annat sätt förbättra den härskande fastigheten på den tjänande fastighetens bekostnad. Ett servitut är ett rättsligt tillbehör till den härskande fastigheten och följer den vid en fastighetsöverlåtelse. Rättsfiguren är mycket gammal och de svenska reglerna om servitut bär tydliga spår från den romerska rätten.
Byggnad och annan anläggning som uppförs med stöd av servitutsrätt och är avsedd för stadigvarande bruk vid utövande av servitutet är fast egendom tillhörande den härskande fastigheten.
Servitut kan ändras och upphävas av lantmäterimyndigheten inom ramen för en lantmäteriförrättning. Regeln har undantag.
