Genom 1947 års byggnadslag, som trädde i kraft den 1 januari 1948, ersattes 1931 års stadsplanelag. Samtidigt utfärdades en ny byggnadsstadga som ersatte 1931 års byggnadsstadga.

Behovet av att styra markanvändningen hade ökat successivt och genom 1947 års byggnadslag lagfästes det kommunala planmonopolet, d.v.s. det slogs fast att kommunen genom planer bestämmer hur mark- och vattenområden inom kommunen ska användas. Planmonopolet innebar en begränsning av den enskilda äganderätten, i syfte att underlätta planering och utveckling av bebyggelsen i kommunen. Den tidigare relativt långt gående möjligheten som privata markägare haft att styra bebyggelseutvecklingen på den egna marken möttes nu av krav på plan (stadsplan eller byggnadsplan) för uppförande av tätbebyggelse.

I byggnadslagen reglerades markanvändningen bl.a. genom planverktygen regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Generalplanen ersatte stomplanerna som tillkommit genom 1931 års stadsplanelag. Regionalplanen var också ny och avsikten var att härigenom samordna kommunövergripande intressen. Stads- och byggnadsplaner fanns sedan tidigare. Byggnadslagen är den närmaste föregångare till plan- och bygglagen (1987:10).