Begreppet tomt definieras i dag i 1 kap. 4 § plan- och bygglagen som ett område som inte är en allmän plats men som omfattar mark avsedd för en eller flera byggnader och mark som ligger i direkt anslutning till byggnaderna och behövs för att byggnaderna ska kunna användas för avsett ändamål. Tomt är alltså i plan- och bygglagens bemärkelse ett funktionsbegrepp omfattande mark som behövs för kvartersmarksbebyggelsens funktion. Begreppet tomt får inte i det här sammanhanget blandas ihop med begreppet fastighet. Fastigheten avgränsar marken äganderättsligt, och fastigheten kan vara så väl större som mindre än tomten. D.v.s. den mark som behövs för bebyggelsen – tomten – behöver inte vara samlad i en fastighet. I samband med fastighetsbildning blir det dock ofta resultatet, vilket bl.a. beror av lämplighetskravet i fastighetsbildningslagen.

Notera att begreppet tomt har använts i annan betydelse i äldre rätt. Tomt har där ibland använts synonymt med fastighet – exempelvis i fråga om tomtindelning – men så är alltså inte fallet i dag.