Det första mer fullständiga regleringen av rättsfiguren servitut kom till stånd först i och med lagen den 14 juni 1907 om servitut, kort benämnd servitutslagen. Någon definition av begreppet servitut innehåller inte lagen, men lagens förarbeten innehåller flera klarläggande uttalanden. Rättsfiguren avgränsades i servitutslagen i stort som i inteckningsförordningen från 1875. En nyhet var dock att även gruva nu uttryckligen godtogs som subjekt i ett servitutsförhållande.

1 § servitutslagen löd:
Lägges å fastighet besvär och last till förmån för annan fastighet eller ock för gruva, såsom angående väg, vattens ledning eller uppdämning, ledning för överförande av kraft, skogsfång, mulbete, torv-, ler- eller grustäkt, utsikt eller fönster, må till säkerhet för beståndet av det servitut meddelas inteckning under de villkor och i den ordning, särskilt är stadgat.

Servitutslagen byggde – till skillnad från jordabalken och fastighetsbildningslagen – på en exemplifiering av servitutsändamålen. Krav ställdes inte på viss form, även om möjligheten att skriva in servitut var beroende av att det upplåtits skriftligen.