Genom 1874 års byggnadsstadga ställdes krav på att varje svensk stad skulle ha en stadsplan. Stadsplaneinstrumentet har sedan utvecklats över tiden, bl.a. genom 1907 års stadsplanelag, 1931 års stadsplanelag och 1947 års byggnadslag. De kvarvarande stadsplanerna är alltså av olika snitt och innehåll. Genom övergångsbestämmelser i plan- och bygglagen gäller stadsplaner i dag som detaljplaner.

Genom stadsplanen reglerades markanvändning och byggnation inom ett avgränsat område. Genom 1907 års stadsplanelag fick kommunen både rätt och skyldighet att lösa mark som lagts ut som allmän plats. Kommunens möjligheter att styra markanvändning och bebyggelse har ökat i takt med att nya stadsplanelagar antogs.

Kommunen är även i dag huvudman för allmänna platser inom stadsplanen. Byggrätter på kvartersmarken är inte garanterad, utan planen kan ändras om kommunen så vill.