Normalt anger inte detaljplanebestämmelser explicit var fastighetsgränser ska gå eller var olika rättigheter ska upplåtas, även om det i vissa fall implicit kan följa av plankartan. Det innebär att gränser och rättighetsupplåtelsers närmare geografiska läge ofta avgörs först vid den efterföljande lantmäteriförrättningen. Härigenom kan också fastighetsbildningen bättre anpassas efter förutsättningar och behov som kan ändras över tid. Planförfattaren har dock vissa begränsade möjligheter att låsa gränser och rättigheter redan i detaljplanen, detta sker genom så kallade fastighetsindelningsbestämmelser. Dessa regleras i 4 kap. 18 § plan- och bygglagen.
Konsekvensen av fastighetsbildningsbestämmelser är att de prövningar som normalt sker i förrättningen lyfts upp till prövning redan i planprocessen. Det betyder visserligen inte att någon fastighetsbildning sker, men väl att den kommande fastighetsbildningen blir förutsägbar och relativt enkel. Det är viktigt att planförfattaren vid utformning av fastighetsindelningsbestämmelser har en nära dialog med lantmäterimyndigheten om utformningen.
Genom fastighetsindelningsbestämmelser kan planförfattaren ange hur en fastighet ska avgränsas i sid och höjdled. Vidare kan anges var servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter ska bildas, ändras eller upphävas. Det är således möjligt att med hjälp av fastighetsindelningsbestämmelser bestämma att vissa rättigheter ska tillkomma, flyttas eller tas bort. Dessutom kan fastighetsbildningsbestämmelser ange var gemensamhetsanläggning ska inrättas och vilka fastigheter som ska ingå.
Fastighetsindelningsbestämmelserna ska användas sparsamt och enbart i de fall där det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastigheter eller för att annars underlätta detaljplanens genomförande.
