Det ska för varje detaljplan framgå om det är kommunen eller de enskilda fastighetsägarna som är huvudman för allmänna platser, d.v.s. om det råder kommunalt eller enskilt huvudmannaskap inom planområdet. Som huvudregel är det kommunen som är huvudman för allmänna platser. För enskilt huvudmannaskap krävs särskilda skäl.
Det är huvudmannen som ansvarar för att lösa den allmänna platsen, bygga ut de anläggningar som följer med huvudmannaskapet och sedan drifta, underhålla och sköta dessa för all framtid. Huvudmannaskapet kan således vara ett relativt betungande ansvar om den allmänna platsen är omfattande eller annars bär betydande anläggningar. Huvudmannaskapet kan också medföra ett relativt begränsat ansvar, exempelvis om det avser en bit naturmark och en grusväg i ett sommarstugeområde.
Är kommunen huvudman löser kommunen den allmänna platsmarken med äganderätt, ofta inom ramen för en lantmäteriförrättning. Kostnaderna för att lösa marken och bygga ut anläggningarna kan kommunen föra ut på markägarkollektivet inom planen med tillämpning av gatukostnadsreglerna i plan- och bygglagen. Vanligare är dock att frågan hanteras i exploateringsavtal, i vart fall om exploateringen genomförs av en eller några få större exploatörer. Tillämpningen av gatukostnadsreglerna varierar stort mellan Sveriges kommuner. Vissa tillämpar dem i princip aldrig då det kan vara politiskt känsligt att ta ut gatukostnader. Drift och underhåll av allmän plats med kommunalt huvudmannaskap finansieras via kommunalskatten.
Om kommunen inte ska vara huvudman för allmän plats måste detta framgå särskilt i detaljplanen. Kommunen måste då ha särskilda skäl för sitt ställningstagande. Vad som är särskilda skäl har etablerats genom praxis. Vid enskilt huvudmannaskap är det fastighetsägarna som förväntas lösa marken och bygga ut anläggningarna på allmän plats. Marklösen behöver här inte ske med äganderätt. Vanligt är att plangenomförandet sker genom en anläggningsåtgärd, d.v.s. genom inrättande av en gemensamhetsanläggning vilket innebär en form av servitutsrätt till marken. Det finns dock olika lösningar där marken antingen kan utgöra en egen fastighet, en marksamfällighet eller ingå i en större fastighet. Vilken lösning som är att föredra är till del beroende av de lokala förutsättningarna och parternas olika intressen. Kostnaderna för att etablera gemensamma anläggningar och lösa marken fördelas mellan de deltagande fastigheterna. Detsamma gäller de löpande drift- och underhållskostnaderna.
