Karta ska upprättas vid lantmäteriförrättning och vara så noggrann som ändamålet kräver. Det ska med andra ord gå att läsa ut ur kartan hur rättsförhållandena ändras genom beslutet. Normalt anger kartan vilka befintliga gränser som utgår samt vilka nya som tillkommer. Det samma gäller befintliga fastighetsbeteckningar och tillkommande sådana. Även nybildade rättigheter såsom servitut, ledningsrätter och utrymme för gemensamhetsanläggningar ska anges till läge och utbredning. Kan förrättningsresultatet åskådliggöras utan karta behöver någon inte upprättas. Det torde i praktiken i huvudsak bara vara lämpligt när åtgärden enbart innebär att ett befintligt objekt utgår.

Förrättningskartor har ofta hög noggrannhet, i vart fall avseende inmätta gränser. Även äldre kartor, som tillkom när mätmetoderna var enklare än i dag, är generellt av hög kvalitet.

Det bör noteras att förrättningskartan är en del av lantmäterimyndighetens beslut och har rättsverkan i de frågor som beslutet avser. De olika produkter och sammanställningar som följer av förrättningskartan – registerkartor m.fl. kartprodukter – kan dock innehålla fel och avvikelser från den ursprungliga förrättningskartan. För ett korrekt material behöver du således alltid utgå från förrättningskartan i den förrättningsakt där beslut fattades om den gräns eller den rättighet som du är intresserad av.

Det bör vidare noteras att gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. D.v.s. om förrättningskartan anger att gränsen har en brytpunkt vid en viss koordinat men gränsen faktiskt har markerats av lantmäterimyndigheten på en annan plats så har den fysiska markeringen företräde framför kartan.

Kartan är en del av förrättningsakten som också består av bl.a. beskrivning, protokoll, dagboksblad och sakägarförteckning.