För att ett avtal ska ha status av servitut måste viss form iakttas. Vidare måste avtalet uppfylla servitutsrekvisiten, d.v.s. de moment som anges i 14 kap. 1 § jordabalken och som gäller för alla servitut. Brister i fråga om formkravet eller rekvisiten leder till att avtalet inte har verkan som servitutsupplåtelse.

Servitutsrekvisiten innebär att ett servitut ska vara ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning och avse ändamål av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten. Vidare ska servitutet avse en rätt att i visst hänseende nyttja den tjänande fastigheten eller på annat sätt ta i anspråk den tjänande fastigheten eller annars råda över den tjänande fastigheten i fråga om dess användning i visst hänseende. Dessutom får ett servitut inte förenas med skyldighet för ägaren av den tjänande fastigheten att fullgöra annat än underhåll av väg, byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet.

I fråga om de romerska servitutsrekvisiten se perpetua causa, utilitas fundo och vincinitas.