I såväl den romerska rätten som i dagens svenska rätt har man haft för avsikt att begränsa de situationer där servitut kan upplåtas. Detta då servitut normalt gäller för evig tid och kan vara relativt begränsande för ägaren till den tjänande fastigheten. Begränsningarna ligger i huvudsak i servitutsrekvisiten, d.v.s. de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en upplåtelse ska ha verkan av servitut.

Ett av rekvisiten i den romerska rätten var perpetua causa. Rekvisitet innebar att servitutet skulle avse stadigvarande anordningar på den tjänande fastigheten. Servitut kunde alltså inte upplåtas för tillfälliga anläggningar. Rekvisitet har sin motsvarighet i svensk rätt och återfinns i 14 kap. 1 § jordabalken.

Se även de romerska rekvisiten utilitas fundo och vincinitas.

Vid sidan av att dessa tre rekvisit anges ofta såsom ett väsentligt, självständigt krav även den regeln, att ett servitut inte fick gå ut på åläggande för den tjänande fastighetens ägare att utföra någon positiv handling. Servitutet fick enbart avse en föreskrift för den tjänande fastighetsägaren att tåla viss annars inte tillåten handling från den härskande fastighetsägarens eller att själv underlåta viss annars tillåten handling. Även detta krav har en motsvarighet i 14 kap. 1 § jordabalken.

Det romerskrättsliga servitutsbegreppet introducerades i svensk rättsvetenskap i mitten av 1600-talet. Redan innan det hade vi dock upplåtelser av servitutskaraktär. Exempelvis kunde man enligt Visby stadslag genom avtal få en mer vidsträckt utsiktsrätt än lagen annars angav, vilket kunde omfatta rätt till fönster mot grannens tomt. I Bjärköarätten behandlas det fall att någon gör sig vägg av annans hus utan dennes medgivande. Exemplen på servitutsliknande upplåtelser i äldre rätt är flera.