Genom tillämpning av expropriationslagen kan fast egendom tas i anspråk mot fastighetsägarens vilja. Expropriation kan avse äganderätten till en hel fastighet eller ett begränsat utrymme, expropriation kan också riktas mot en begränsad sakrätt. Den rätt som exproprianden får genom expropriationen kan avse ren äganderätt, men kan också begränsa till servitut eller nyttjanderätt.
De ändamål som expropriation kan ske för anges i 2 kap. expropriationslagen. Uppräkningen är uttömmande varför expropriation inte får ske för andra ändamål. Det bör dock noteras att tvångsvis markåtkomst i dag relativt sällan sker genom direkt tillämpning av expropriationslagens andra kapitel. I stor grad har de faktiska expropriativa ingreppen flyttats till förrättningslagstiftningen, d.v.s. fastighetsbildningslagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen. Även väglagen och lagen om byggande av järnväg innehåller bestämmelser om tvångsvis markåtkomst som har större praktisk betydelse än expropriation genom expropriationslagen.
Fråga om tillstånd till expropriation ska inges till regeringen. Om expropriationstillstånd beviljas har exproprianden sedan att väcka talan (expropriationsmål) i mark- och miljödomstolen. Domstolen bestämmer de närmare förutsättningarna för expropriationen samt vilken ersättning som ska utgå till markägare och rättighetsinnehavare.
Ersättningsreglerna i 4 kap. expropriationslagen utgör basen för ersättning vid expropriativa intrång. Hit hänvisas i regel från övriga lagar som möjliggör tvångsvis markåtkomst. Som huvudregel ska enligt expropriationslagen 4 kap. 1 § den fastighetsägare eller rättighetshavare som är föremål för expropriation ersättas med den marknadsvärdeminskning som följer av åtgärden samt ett påslag om ytterligare 25 %. För fastigheter som exproprieras i sin helhet utgår löseskilling. Exproprieras del av fastighet utgår intrångsersättning. Ersättning utgår också för övrig skada, men utan påslag om 25 %. Reglerna är förknippade med vissa undantag.
Om det företag som expropriationen genomförs för påverkar fastighetens marknadsvärde ska ersättningen bestämmas med bortseende från detta. Det följer av influensregeln i 4 kap. 2 § expropriationslagen. Det företag som avses är orsaken till expropriationen, och företaget kan exempelvis avse anläggandet av en järnväg. Om det faktum att det är känt att järnvägen ska anläggas över fastigheten har påverkat priset ska den värdepåverkan alltså bortses från vid bedömning av marknadsvärdet. Det gäller dock endast om det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Med andra orda bortses från orts- och allmänvanliga värdeinfluenser som följer av expropriationsföretaget. Värdeinfluenser kan vara positiva och negativa och influensregeln är tillämplig på båda.
Den enda intrångssituationen som har en egen särskild lagstadgad ersättningsregel i expropriationslagen är expropriationsersättning för mark eller utrymme som har lagts ut som allmän plats i detaljplan. När ersättningen ska bestämmas för allmän plats ska den enligt 4 kap. 3 a § expropriationslagen bestämmas med hänsyn till de planförhållanden som rådde närmast innan marken eller utrymmet angavs som allmän plats. Det gäller alltså att kontrollera markens tidigare användning. Inte sällan är dock sådan mark förknippad med förväntningsvärden.
