Fastighetsplanen är ett äldre planinstitut som var reglerat i den äldre plan och bygglagen och därmed var i kraft fram till att den nya plan- och bygglagen trädde i kraft den 2 maj 2011. Fastighetsplanen var ett genomförandemedel till detaljplanen och förekommer således bara i detaljplanelagda områden.

I en detaljplan som upprättades enligt den äldre plan- och bygglagen kunde bara principerna för fastighetsindelningen och inrättande av gemensamhetsanläggningar regleras. I en fastighetsplan kunde dock även både fastighetsindelningen och olika rättigheter regleras med bindande verkan. Genom fastighetsplanen kunde således den framtida fastighetsindelningen bestämmas redan på planstadiet. Den efterföljande lantmäteriförrättningen var därmed bunden i de aspekter som fastighetsplanen reglerade. Fastighetsplanen var inte obligatorisk och användes bara om det fanns särskilda skäl att inte bara styra markanvändningen som sådan i detaljplan, vilket var brukligt, utan även genomförandet av fastighetsindelningen. Genom fastighetsplanen kunde kommunen reglera tillåtet antalet fastigheter inom planområdet, fastigheternas tillåtna maximi- eller minimiarea, förekomsten och läget av servitut, ledningsrätter och gemensamhetsanläggningar.

Befintliga fastighetsplaner har i dag verkan av detaljplanebestämmelser, d.v.s. de utgör numera en integrerad del av den eller de detaljplaner som fastighetsplanen överlappar. De kvarvarande fastighetsplanerna har motsvarande verkan som tidigare, d.v.s. de binder lantmäterimyndigheten vid fastighetsbildning och rättighetsupplåtelser inom planområdet. Bygglov får inte meddelas på fastighet som inte överensstämmer med bestämmelserna i en fastighetsplan.

Dagens motsvarighet till fastighetsplaner är reglerna om fastighetsindelningsbestämmelser i 4 kap. 18 § plan- och bygglagen. Även om reglerna har stora likheter råder ingen direkt överensstämmelse mellan äldre och nya regler. Fastighetsplanens föregångare är tomtindelningarna, vilka reglerades i byggnadslagen.