Det kommunala planmonopolet är av största betydelse för alla de genomförandeavtal som ingås i samband med en markexploatering och dessutom för de åtaganden som en exploatör (byggherre) kan tänka sig att gå med på. Planmonopolet följer av 1 kap. 2 § plan- och bygglagen där det framgår att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Det är således kommunen och bara kommunen som kan besluta om att ett område ska detaljplaneläggas. Det är också kommunen och bara kommunen som kan besluta om att anta en detaljplan och därigenom ändra tillåten markanvändning på sådant sätt att omfattande byggrätter uppkommer. Den markägare som vill exploatera sin mark är således normalt beroende av att kommunen vill planlägga marken. Det finns ett begränsat undantag enligt vilket regeringen kan tvinga fram planer i ytterst speciella fall, men det är utan betydelse här.

Eftersom en av parterna vid förhandlingsbordet om ingående av exempelvis ett exploateringsavtal sitter på planmonopolet – förmågan att säga ja eller nej till hela exploateringen – påverkas förhandlingssituationen till kommunens fördel, i vart fall på en stark marknad. På en svagare marknad, där kommunen kanske behöver arbeta hårt för att locka exploatörer till sig, har så klart planmonopolet inte samma effekt vid förhandlingsbordet.