Historiskt har det förekommit olika typer av upplåtelser som medförde en ständig besittningsrätt för nyttjaren. En särskild typ av ständig besittningsrätt avsåg vissa tomter i stad, så kallad ofri tomt i stad. Besittningshavaren var underkastad vissa begränsningar och hade skyldigheter gentemot staden, bl.a. att utge tomtlega. Besittningshavaren var vidare ofta skyldig att bebygga tomten inom viss tid.
Ofri tomt kunde friköpas under vissa förutsättningar. Det förelåg dock begränsningar, bl.a. i fråga om donationsjord – jord som donerats till staden av kronan – vilken under vissa perioder inte fick överlåtas. Under 1700- och 1800-talen överläts en stor del av de ofria tomterna i stad till besittningshavarna. Metoden för beräkning av friköpspriset – friskillingen – varierade. Den kunde utgå från något som liknade en nuvärdesberäkning av framtida tomtlegor, men det förekom också att hela ersättningen efterskänktes.
Reglerna om ofri tomt, gällande rättsfigurens art och därmed bl.a. förutsättningarna för överlåtelse och upplåtelse, var splittrade. Inte minst innebar rättsfigurens balansgång mellan fast och lös egendom en utmaning. Från 1875 års lagfartförordning var det dock möjligt att lagfara byggnad på ofri tomt, och byggnaden var då att se som fast egendom. Genom 1895 års lag om vad till fast egendom är att hänföra kom tomt på ofri grund att klassas som fast egendom. Genom 1907 års nyttjanderättslag förbjöds ny upplåtelse av ofri tomt. Istället infördes en ny rättsfigur, tomträtten, genom regler i nyttjanderättslagens 4 kap. Genom lagen om införande av nya jordabalken (JP) kom innehavare av besittningsrätt till ofri tomt att erhålla äganderätten till den underliggande fastigheten eller fastighetsdelen per den sista december 1988.
Att fastighetsmäklare i prospekt har en tendens att beskriva fastigheter som ”friköpta” torde ha sitt ursprung i dessa äldre regler om ofri tomt i stad som alltså saknar betydelse sedan 1988.
