Markupplåtelseavtal

Den som äger en fastighet kan nyttja fastigheten själv eller upplåta rätten att nyttja den till någon annan. Genom markupplåtelsen ges alltså någon vissa begränsade befogenheter att nyttja en fastighet, eller del av en fastighet, som någon annan äger. Även om upplåtelsen inskränker ägarens dispositionsmöjligheter kvarblir dock alltid äganderätten till fastigheten som sådan hos fastighetsägare

Om en fastighet ägs av flera personer måste samtliga delägare delta i upplåtelsen för att den ska bli giltig. Det innebär att ett skriftligt upplåtelseavtal måste undertecknas av samtliga delägare.

Med servitut avses en markupplåtelse som riktar sig till en annan fastighet. Det är alltså fråga om en rätt att nyttja som inte är knuten till en viss person utan till en fastighet. Det är således i praktiken den härskande fastighetens ägare som får rätt att nyttja den upplåtna fastigheten. Med nyttjanderätt avses en markupplåtelse som riktar sig till en person. Det kan vara en fysisk eller juridisk person.

Upplåta mark

Mark kan upplåtas genom avtal. Ett servitut som har upplåtits genom avtal benämns avtalsservitut och en nyttjanderätt som har upplåtits genom avtal benämns avtalsnyttjanderätt. Det förekommer också att upplåtelser sker genom myndigheters beslut. Såväl lantmäterimyndigheten, mark- och miljödomstolarna som flera myndigheter kan besluta om upplåtelser. Ett servitut som har bildats genom myndighetsbeslut benämns officialservitut och en nyttjanderätt som har bildats genom myndighetsbeslut benämns officialnyttjanderätt. Det bör noteras att officialrättigheter alltså inte bildas genom avtal.

Reglering

Markupplåtelseavtal regleras huvudsakligen i jordabalken. Där finns allmänna regler om avtalsnyttjanderätter och avtalsservitut, men även särskilda regler om vissa nyttjanderätter såsom lägenhetsarrende, jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende, hyra och tomträtt. Bestämmelserna i jordabalken hanterar bl.a. hur avtal ingås och sägs upp. Med tanke på avtalens ekonomiska och sociala vikt har lagstiftaren valt att knyta skyddsregler till avtalsformerna, i huvudsak för att skydda den svagare parten.

Flera markupplåtelser är förknippade med formkrav, d.v.s. för att ett avtal ska få avsedd effekt måste viss form företas. Det kan innebära krav på skriftlighet men även andra moment.