Fram till 1987 fanns det vid sidan av stadsplanen en planform benämnd tomtindelning. Som namnet antyder så reglerade tomtindelningen ett kvarters indelning i tomter (fastigheter). Fram till 1972 och tillkomsten av fastighetsbildningslagen var tomtindelningen en obligatorisk förutsättning för att inom ett stadsplanelagt område bilda fastigheter. Genom att tomtindelningen fastställdes så bildades en tomt administrativt. Detta följdes sedan upp med en tomtmätning som innebar att fastigheten bildades rättsligt. I och med fastighetsbildningslagens tillkomst 1972 så upphörde obligatoriet och tomtindelningen blev ett instrument som kunde användas när det krävdes för att säkra en ny stadsplans genomförande.

Tomtindelningen har i dag sin motsvarighet i fastighetsindelningsbestämmelserna i 4 kap. 18 § plan- och bygglagen. Äldre tomtindelningar gäller idag som detaljplanebestämmelser och innebär att fastighetsbildning inte får ske i strid mot dem. För att ändra eller upphäva en tomtindelning krävs således en ändring av detaljplanen.

Notera att begreppet tomt har använts i olika betydelser i olika tider och olika lagar. Begreppet tomt är i dag i plan- och bygglagstiftningen ett funktionsbegrepp omfattande mark som är avsedd för bebyggelse eller anslutande mark som behövs för att byggnaderna ska kunna användas för sitt ändamål, men inte utgör allmän plats. En tomt kan således överensstämma med fastigheten, men behöver inte göra det. Tomten kan vara både större såväl som mindre än fastigheten. Tomt har dock också i äldre lagstiftning använts synonymt med fastighet (jfr ovan i fråga om tomtindelning), men så är alltså inte fallet i dag.