Genom 1907 års stadsplanelag blev stadsplanerna rättsligt bindande. Lagen tillämpades tillsammans med 1874 års byggnadsstadga. Staden fick genom lagen både en rätt och skyldighet att lösa mark för allmänna platser. Vidare ökade stadens möjligheter att reglera bebyggelsen.

Stadsplanen skulle fastställas av kungen eller regeringen, men dessa kunde inte göra ändringar i planförslaget utan stadens godkännande. Lagen bär således på en princip (städernas stadsplaneveto) som senare genom 1947 års stadsplanelag leder fram till dagens kommunala planmonopol.