Enligt bl.a. skiftesstadgorna hade lantmätaren att skilja på inrösningsjord och avrösningsjord. Med inrösningsjord avsågs den jord som bestod av åker, äng eller odlingsmark. Övrig jord bestod av avrösningsjord och impediment.

I 1866 års skiftesstadga definieras avrösningsjord och inrösningsjord på följande sätt i 60 §:
”Före skiftet skall, efter anställd besigtning, omfånget af den mark bestämmas, hvilken därvid såsom inrösnings- eller afrösningsjord ingå skall. Såsom inrösningsjord beräknas: odlingsbara tomtplatser, trädgårdar, duglig åker och äng, jämte all den skogs- och betesmark samt de kärr, mossar eller myror, som till åker eller äng med fördel eller nytta kunna odlas och i öfrigt sådant läge, att de, utan någon delägares verkliga lidande, kunna med den öfriga inrösningsjorden i skiftet ingå. All den återstående, till skifteslaget hörande marken, med undantag af impedimenter eller så oduglig mark, att den från beräkning uteslutes, benämnes för afrösningsjord; och må omfånget däraf icke tilltagas större, än nödvändigheten oundgängligen fordrar.”

Vid laga skifte enligt jorddelningslagen räknades också impediment till avsöndringsjord, j.fr. begreppet ”annan avsöndringsjord”.