1:5-vatten
Enkelt uttryckt följer en gräns i vatten den sträckning som regeln i 1 kap. 5 § jordabalken anger om den inte kan bestämmas på ordinarie vis, d.v.s. om det inte finns beslutshandlingar eller markeringar som anger gränsens rätta läge och inte heller markeringar eller liknande till följd av giltig privat jorddelning.
Regeln i 1 kap. 5 § jordabalken
Enligt regeln i 1 kap. 5 § jordabalken löper gränsen i vatten så att till fastigheten hör det vattenområde som är närmast fastighetens strand. Fastighetens stranden drar alltså enligt regeln till sig det vatten som inte har närmare till någon annan strand. Mindre holmar och skär drar dock inte vatten. Bedömningen av vilket vatten som hör till fastigheten görs med utgångspunkt i stranden vid tidpunkten då fastigheten bildades. Har stranden senare kommit att förskjutas, exempelvis p.g.a. uppgrundning, behöver strandens ursprungliga läge fastställas.
Att bestämma gräns i vatten kräver således inte bara en bedömning av om gränsen har markerats och om den har tillkommit genom myndighetsbeslut eller privat jorddelning, det krävs också kontroll av ursprungliga förrättningsakter eller överlåtelsehandlingar, samt slutligen jämförelse med äldre kartor och flygbilder.
Regeln i äldre jordabalken
Äldre jordabalken hade en motsvarande regel, 12 kap. 4 § äldre jordabalken, som ursprungligen avsåg gränsdragningen mellan byar. Regeln har dock tillämpats analogt på enskilda fastighetsgränser. Regeln är föregångaren till dagens regel i 1 kap. 5 § jordabalken.
