Vi gör i fastighetsrätten skillnad på två typer av vatten, enskilt vatten respektive allmänt vatten. Enskilt vatten är vatten som ingår i fastighetsindelningen. Det enskilda vattnet hör alltså till en eller flera fastigheter (samfällt vatten). Fråga kan dock uppkomma om vilken fastighet. Vidare kan gränsen i vattenområde vara oklar. Bedömningarna kan vara komplicerade.
Om en fastighets gränser har blivit lagligen bestämda, exempelvis vid lantmäteriförrättning, gäller dessa, oberoende av hur gamla gränserna är. Det är dock inte alltid det framgår med tydlighet i äldre förrättningshandlingar var gränsen går i vatten, eller om vatten ens hör till fastigheten. Med hjälp av olika tolkningsregler går det dock att utifrån förrättningshandlingarna göra välgrundade antaganden.
Om en fastighets gränser inte har blivit lagligen bestämda (ex till följd av äldre privat jorddelning) och inte heller följer av äldre gränsmarkeringar m.m. gäller en särskild regel i fråga om fastighetens tillgång till vatten. Regeln – som har en lång historia – återfinns i dag i 1 kap. 5 § jordabalken. Enligt regeln hör till fastighet den del av vattenområde som ligger närmast fastighetens strand. På så vis kan vattenområde avgränsas mellan strandfastigheterna utifrån strandens läge när gränsen bildades. Vatten som hör till fastighet enligt regeln benämns ett-fem-vatten, eller 1:5 vatten, efter regelns placering i jordabalken. Det bör noteras att regeln inte ensam utgör grund för äganderätt till vatten. Avgörande är avsikten vid gränsens tillkomst – exempelvis vid en avsöndring – och (givetvis) i vilken mån den avsöndrade fastigheten vid tillfället ägde vatten.
Regeln kan jämföras med den mer omfattande bestämmelsen i 12 kap. 4 § äldre jordabalken.
