MÖD mål nr P 10512-19

Det händer emellanåt att en privat markägare är ivrigare än kommunen när det gäller bebyggande av en privat tomt. Det enskilda intresset av markutveckling kan vara starkt, men det allmänna intresset förhållandevis begränsat.
Om nu en markägare vill bebygga sin oplanlagda tomt och söker förhandsbesked- hur länge kan kommunen hävda att lämplighetsfrågan först ska avgöras genom detaljplaneläggning och ändå inte planlägga?

Bakgrunden

Målet gäller ett förhandsbesked för en villa i Kullavik, Kungsbacka kommun. Området är till stora delar planlagt, men inte denna specifika tomt.
Kommunen konstaterade vid sin prövning av förhandsbeskedet att det råder ett högt bebyggelsetryck i området. Med stöd av 4 kap. 2 § första stycket 3. PBL hävdade nämnden att markens lämplighet därför först bör prövas i en detaljplaneprocess och nekade därför förhandsbesked. Kommunen framhöll dock samtidigt att någon planläggning inte var aktuell. Genom denna slutsats lämnades markägaren således utan möjlig väg framåt, i en sorts vacuum i väntan på ett, av allt att döma, fjärran planläggningsinitiativ från kommunen.
Saken var den att det vid tidpunkten för nämndens beslut varit känt att kommunen hävdat detta detaljplanekrav i åtminstone 27 år.
Markägarna överklagade nämndens beslut till länsstyrelsen. Länsstyrelsen menade att nämnden beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, med hänsyn till proportionalitetsprincipen, förr eller senare kan bli skyldig att lämna ett positivt förhandsbesked till sökanden, även om det funnits fog för att hävda krav på detaljplan. Länsstyrelsens kom till slutsatsen att tidpunkten med hänsyn till de nu minst 27 gångna åren uppnåtts och att nämnden således haft en skyldighet att pröva ansökan om förhandsbesked utan föregående planläggning. Därpå gavs några medskick i lämplighetsfrågan.
Positivt utfall för markägaren så långt, men kommunen överklagade domen till mark- och miljödomstolen. Argumentationen var omfattande och väl underbyggd från båda sidor.
Mark- och miljödomstolen konstaterade inledningsvis att nämnden redan vid en lämplighetsbedömning kunnat neka förhandsbesked med hänsyn till bullerförhållandena på platsen, dvs gjorde ett tidigt uttalande kring lämpligheten. Domstolen redogjorde därpå för frågan om detaljplanekravet och noterade att s k lucktomter enligt förarbetena kan behandlas genom förhandsbesked utan krav på föregående planläggning. En förutsättning för att pröva lämpligheten för bebyggande av lucktomter direkt i ett förhandsbesked är dock att risken för prejudicerande effekter, dvs fler liknande förfrågningar från närboende, beaktas. Precis som nämnden fann domstolen att det i detta fall kunde uppstå sådan prejudicerande verkan och alltså gällde krav på detaljplaneläggning. Vad gällde den långa tidsrymd som kommunen hävdat plankrav men inte agerat i frågan ansåg domstolen att det alltjämt ändå inte var emot den s k proportionalitetsprincipen att motivera ett negativt förhandsbesked på grund av krav på detaljplan; det ansågs inte föreligga ett sådant missförhållande mellan det allmänna intresset av en planmässig utveckling av området och markägarnas intresse av att kunna bebygga fastigheten att beslutet skulle vara oproportionerligt ofördelaktigt för den enskilde.

MÖDs dom

Ärendet landade så småningom på mark- och miljööverdomstolens bord. Frågan om det vacuum som genom domen uppstod för markägaren med ett detaljplanekrav å ena sidan, och kommunens ovilja att planlägga å andra sidan, ansågs behöva belysas av högsta instans.
Markägarna lyfte i sin argumentation till MÖD fram ett dokument som visade hur länge frågan om planläggning diskuterats inom kommunen; ett sammanträdesprotokoll från kommunstyrelsen i Kungsbacka kommun daterat den 26 augusti 1992. Stadskansliet hade i en skrivelse anfört att kommunen flera gånger behandlat planläggning för området och att kommunstyrelsen senast avslog en ansökan den 27 februari 1991. Denna skrift visade att frågan varit uppe för behandling i mer än 30 år.
MÖD inledde med att bekräfta att det i området, beläget i närheten av Göteborg, råder ett högt bebyggelsetryck och att detta enligt PBL är ett skäl att planlägga området.
Fokus i domen är därpå frågan om proportionaliteten, dvs rimligheten i att markägaren redan har behövt vänta mer än 30 år för att få denna planläggning till stånd, och att kommunen alltjämt inte planerade att inleda något sådant arbete. Att upprätthålla detaljplanekravet i mer än 30 år kunde enligt MÖD, beroende på omständigheterna, vara oförenligt med proportionalitetsprincipen. Domstolen konstaterade av den föreslagna bebyggelsen var av begränsad omfattning och belägen i närheten av liknande bebyggelse. Några specifika behov avseende markanvändningen på den aktuella fastigheten som skulle tillgodoses genom en kommande detaljplan hade inte framkommit. Med hänsyn till detta bedömde MÖD att det inte kunde anses proportionerligt att fortsatt hävda krav på detaljplaneläggning av området. Kommunen hade således inte rätt att skjuta på bedömningen av lämpligheten till ett eventuellt senare detaljplanearbete utan förväntades avgöra sakfrågan inom ramen för förhandsbeskedet.
Det som därvid ska prövas är om den avsedda åtgärden uppfyller de allmänna intressen om lämplig markanvändning som kommer till uttryck i 2 kap. PBL. Vidare ska prövas om åtgärden uppfyller lagens krav i fråga om byggnaders utformning och placering. MÖD återförvisade således ärendet till nämnden för en sammantagen bedömning av dessa kriterier.
MÖD ansåg dock att frågan är av vikt för rättstillämpningen och öppnar för en vidare prövning i Högsta domstolen.

Slutsats

Av domen kan utläsas att om frågan om planläggning diskuterats i cirka 30 år, och detta finns dokumenterat, men kommunen ännu inte kommit till skott, så är det oproportionerligt att neka förhandsbesked med hänvisning till krav på planläggning när en privatperson vill låta uppföra en villa i ett villaområde. Detta särskilt då det inte finns något som tyder på att åtgärden skulle föranleda några specifika behov som ett detaljplanearbete syftar till att lösa.

Kommunen har i det läget att ta ställning i sak och utreda lämpligheten inom ramen för förhandsbeskedshandläggningen. I grunden är det ju samma aspekter som ska bedömas som vid en planläggning, det sker bara i en annan PBL-process.

Får vi framledes se fler positiva förhandsbesked månntro?