03 september 2020

Veckans rättsfall – Strandägares rätt att uppföra brygga på annans vatten


03 september 2020

Veckans rättsfall – Strandägares rätt att uppföra brygga på annans vatten


NJA 1982 s. 653


Har jag som strandägare rätt att uppföra en brygga på annans vatten? Svaret är: det beror på. Även om bestämmelsen i restvattenlagen är relativt tydlig uppkommer ibland tolkningssvårigheter. Veckans rättsfall – NJA 1982 s. 653 – är ett av få tyngre avgöranden på området. Även fast avgörandet är gammalt är frågorna om rätt till vatten ständigt aktuella.

I målet prövades omfattningen av den rätt som strandägare har att utföra brygga på annans vattenområde. Regeln återfinns i dag i 2 kap. 7 § lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (restvattenlagen) men vid tidpunkten för Högsta domstolens avgörande tillämpades den ursprungliga regeln i vattenlagen.

Fakta i målet

Så, vi beger oss till Norra Lagnö där den aktuella bryggan var belägen. De två systrarna Birgit och Barbro ägde gemensamt fastigheten 1:321, till vilken hörde ett vattenområde. Deras närmaste granne i söder, Henrik, ägde den långsmala fastigheten 1:186 till vilken hörde strand men inte vatten. Henrik uppförde en brygga som sträckte sig från hans strand, över fastigheten som vattnet utanför stranden hörde till och sedan vidare in på systrarnas fastighet. Se karta nedan. Systrarna väckte talan om att Henrik skulle åläggas ta bort bryggan och om så ej skedde att bryggan skulle tas bort på Henriks bekostnad samt att Henrik skulle utge skadestånd.

Flera fastighetsbildningsåtgärder hade vidtagits på platsen med effekten att vattenområdet inom en relativt kort tidsperiod hade förts mellan olika fastigheter. Bryggan låg vid tidpunkten för prövningen till största delen på systrarnas fastighet. Bryggan, som var 14 meter lång, var belägen rakt nedanför systrarnas bostadshus.

Frågan i målet var om Henrik genom bestämmelsen i 1 kap. 3 § vattenlagen hade rätt att ha bryggan på systrarnas fastighet mot deras vilja.

Bestämmelser om rätt att nyttja annans vatten

Enligt 1 kap 3 § vattenlagen var ägare av strand vid vattenområde, som denne inte ägde, berättigad att vid sin strand ha en mindre brygga, så länge vattenområdets ägare därigenom inte led men av någon betydelse.

1 kap. 3 § 1918 års vattenlag
Ägare av strand vid sjö eller annat vatten vare, där vattenområdet ej är honom tillhörigt, ändock berättigad att vid sin strand hava mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, såframt ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder mot byggnaden möter av stadgandena i 2 kap.

Bestämmelsen har, som framgår nedan, ändrats, men ändringarna är utan betydelse för den här aktuella frågan.

2 kap. 7 § restvattenlagen
Den som äger strand vid någon annans vattenområde har rätt att för sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.
I 1 kap. 6 § jordabalken finns bestämmelser om att även andra än strandägare kan ha denna rätt.

Den rätt att nyttja annans vattenområde för mindre brygga som regleras genom bestämmelserna ovan är närmast att betrakta som en sorts legalservitut och medför en begränsad rätt att nyttja vattenområdet som följer äganderätten till fastigheten. Enligt en korresponderande bestämmelse i 1 kap. 6 § JB fortsätter rätten att gälla även om fastigheten förlorar kontakt med stranden genom uppgrundning. Regeln i 1 kap. 6 § JB innehåller en liknande legalrätt i fråga om rätt att nyttja det uppgrundade området.

I förarbetena till 1918 års vattenlag hänvisas till en promemoria av Gärde enligt vilken rätten att nyttja annans vatten närmast är att betrakta som en utvidgning av allemansrätten och med ändamål att i första hand tillförsäkra strandägare, vars fastighet bildats utan rätt till vattenområdet, viss rätt att disponera över vattenområdet invid stranden. Ser man till ordalydelsen och de direkta förarbetsuttalandena är rätten dock inte uttryckligen begränsad till stamfastighetens innehav i samband med att strandfastigheten bildas. Kan rätten sträcka sig längre än så, d.v.s. kan den rätt som följer av bestämmelsen flyta ut över ett större vattenområde?

Högsta Domstolens tolkning

HD skriver i domen, med hänvisning till förarbetena och Gärdes promemoria, att dispositionsrätten skulle kunna ses som en ersättning för att strandägaren inte fått del i vattenområdet.

Domstolen framhöll:

”Med denna utgångspunkt ter det sig naturligt att i princip inte ge strandägarens dispositionsrätt ett vidare innehåll än vad en äganderätt till vattnet utanför stranden, bestämd enligt gängse gränsdragningsnormer, skulle ha medfört för strandägaren; det kan dock inte uteslutas att särskilda omständigheter kan föranleda att principen i vissa fall frångås. Ett skäl mot en extensiv tolkning av 1 kap. 3 § VL är att möjligheter numera ofta torde finnas att genom fastighetsreglering eller förrättning enligt anläggningslagen komma till rätta med problem av förevarande art.”

De ”gängse gränsdragningsnormer” som HD avser torde vara regeln i 1 kap. 5 § JB med ursprung i 12 kap. 4 § äldre jordabalken om fastighets gräns i vatten. Enligt regeln hör, enkelt uttryckt, till fastighet som tillkommit i laga ordning det vatten som är närmast fastighetens strand, om inte annat har beslutats. En tillämpning av regeln på förhållandena på Norra Lagnö ledde till att HD kom till slutsatsen att Henrik inte hade rätt till brygga på 1:321s vattenområde. Detta eftersom en sådan utbredning av legalrätten skulle strida mot gängse gränsdragningsnormer.

Rätt till vatten och strandskydd

Avslutningsvis bör kanske också det självklara framhållas. Rätten att ha en brygga på annans vatten avser den rätt en fastighetsägare har i relation till en annan. Oberoende av detta behöver den som vill utföra en brygga söka strandskyddsdispens för att få rätten att ha en brygga på platsen prövad också ur strandskyddets perspektiv. Det räcker med att en av länkarna i kedjan brister för att legala förutsättningar att etablera bryggan ska saknas.

Är frågan därmed klar?

Det finns många fler intressanta frågor rörande rätten att nyttja annans vattenområde. Inte minst då HD i domen öppnar för att särskilda omständigheter kan leda till en annan tolkning. Vi avser att i senare referat återkomma till frågan om rätt att nyttja uppgrundning och annans vattenområde.