Vesterlins skriver löpande krönikor i Jordbruksaktuellt och Skogsaktuellt, nu senast om Ledningsrätt i jordbruksmark

Juristen har ordet: Den som behöver nyttja utrymme inom någon annans fastighet för att där anlägga och bibehålla en ledning kan i vissa fall få ledningsrätt. Men vad krävs för att ledningsrätt ska få upplåtas? Och vad händer om ledningen inte byggs ut enligt upplåtelsen?

Samhället är beroende av ledningsinfrastruktur för att fungera. Elledningar förgrenar sig över landsbygden. I och omkring tätorter finns ofta ett fint nät av va- och ­fjärrvärmeledningar. Sedan en tid tillbaka har behovet av elektronisk kommunikation lett till en ny infrastruktur – telekommaster och fiberledningar.

Före 1973 var den som ville anlägga en ledning på någon annans fastighet utan stöd av avtal beroende av expropriation. Vägen dit var lång. Först skulle förutsättningarna för en överenskommelse uttömmas. Sedan var ledningsägaren tvungen att ta fram ett underlag som var gott nog för att ansöka om expropriationstillstånd hos regeringen. Det krävde både juridiskt och tekniskt kunnande. Om regeringen beviljade expropriationstillstånd fick ledningsägaren sedan stämma motparten i dåtidens motsvarighet till mark- och miljödomstolen, som därefter beslutade om de närmare förutsättningarna för markåtkomsten samt ersättningen. Först därefter kunde marken tillträdas och ledningen anläggas.

Sedan 1973 ansöker ledningsägare i stället om ledningsrätt hos lantmäterimyndigheten. En myndighet, en prövning.

Det som förr krävde en advokat, en tekniker, en regering och en mark- och miljödomstol kräver i dag alltså en lantmätare. Rationalisering av markåtkomstprocessen för ledningar är inte unik. Den är ett led i en strukturell förenkling i syfte att avlasta regeringen och förenkla markåtkomstprocessen. En myndighet – lantmäterimyndigheten – hanterar i dag genom olika speciallagar i princip all den mark­åtkomst som sker i några egentliga volymer. Expropriation, i ordets begränsade bemärkelse, är numera relativt ovanligt. Tvångsvis markåtkomst, exempelvis genom ledningsrätt, är det inte.

Vid en ledningsrättsförrättning ska lantmäterimyndigheten väga ledningshavarens behov av att ta marken i anspråk mot mark­ägarens intresse av att slippa intrånget. Kan markägaren visa att intrånget inte är proportionerligt, det vill säga att ledningsägarens nytta av åtgärden inte står i proportion till markägarens skada, får ledningsrätt inte upplåtas.

Vinner ledningsägaren avvägningen ska denne också visa på särskilda skäl för att få anlägga ledningen i just det yrkade läget och med just den yrkade tekniken. För att värja sig måste markägaren visa att det finns bättre alternativ, det vill säga en alternativ sträckning eller en annan möjlig konstruktion.

Meddelar lantmäterimyndigheten ledningsbeslut ska ledningshavaren utföra ledningen enligt beslutet inom den tid som har beslutats. Om så inte sker förfaller hela ledningsbeslutet. Det följer av ny praxis. Innebörden blir att ett avsteg från beslutet kan innebära att upplåtelsen saknar rättskraft och därmed att hela den utförda ledningen måste tas bort. Det gäller oberoende av om ledningen har stått på platsen en längre tid. Motsvarande torde gälla om ledningen visserligen har utförts i tid men på en plats som inte överensstämmer med beslutet.

Det händer mycket annat i praxis rörande ledningsrätt just nu, en hel del till markägarens fördel. Vi har därför anledning att återkomma till ämnet i framtida krönikor.