Vesterlins skriver löpande krönikor i Jordbruksaktuellt och Skogsaktuellt, nu senast om Gustav Vasa och äganderätten.

Juristen har ordet: Vissa saker är så invanda att man tar dem för givna. Som att Sveriges markareal är indelad i fastigheter och att varje fastighet har en ägare. Men det har inte alltid varit så. Det fanns en tid när stora markområden saknade ägare i juridisk bemärkelse. Den tiden kom dock till ända den 20 april 1542.

På den tiden var äganderätten till mark ett geografiskt lapptäcke. Äganderätt fanns i städer och byar. Äganderätt fanns också till gods och allmänningar. Men mellan dessa fickor var det ett betydande tomrum. Inte ett tomrum i fysisk bemärkelse nota bene – landet var som bekant rikt, framför allt på skog. Tomrummet var juridiskt. Gustav Vasa rådde bot på det.

Genom ett öppet brev till menige man i Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland förklarade kungen att ”sådana ägor som obygde liggie höre Gud, Oss och Sverigis Crone till och ingen annan”. All den mark som fram till dess inte hade haft någon ägare i juridisk bemärkelse blev i en handvändning kungens. Tomrummet försvann. Ytterligare beslut följde, men Gustav Vasas brev utgör fortfarande urkunden för det statliga markägande som kvarstår än i dag.

I dag är den gängse bilden av äganderätt att den tillkommer en viss person. Det kan vara en fysisk eller en juridisk person, men ändå en person. Historiskt har det dock sett annorlunda ut. I det äldre, svenska jordbrukssamhället ägde jordbrukarna visserligen den tomt vid bygatan där bostaden och vissa ekonomibyggnader stod. Men den egendom som gav avkastning – åkrar, hagar, skog och vatten (fisket) – ägdes av byn. Byamännen nyttjade byns ägor utifrån den tilldelning som de hade fått, vilken motsvarade medlemmens andel i byn.

Det omfattande samägandet bröts upp under 1700- och 1800-talet genom de olika skiftesreformerna. Det övergripande syftet var att effektivisera jordbruket genom att fördela marken mellan delägarna med äganderätt. Byarna sprängdes, jordbruket effektiviserades, men samägandet bestod. Mark och vatten lades visserligen i hög grad ut som enskilda fastigheter, men det var ogörligt att fördela hela byns innehav mellan delägarna. Lösningen blev att områden och funktioner lades ut som samfällda. Exempel på det är de vägar, grustag, fiskerätter med mera som vi ser spår av än i dag.

Skiftena avsåg all byns egendom, både land och vatten. Eftersom byns äganderätt bara sträckte sig 300 meter ut i havet respektive i de stora sjöarna kom de fastigheter som bildades vid skiftena att få samma avgränsning. Intresset av att äga vatten var dock begränsat. Vattnets värde låg i fisket och i de anläggningar som krävdes för fiske och transporter. Något från dessa funktioner fristående värde fanns inte i vattenområden. Den då rådande principen var att med strand följer vatten. Man såg alltså vattnet närmast som ett bihang till stranden, och inte som något med enskild äganderätt. Någon måste ju äga det blöta impedimentet. Den nuvarande principen – att äganderätt till vatten är likställd med äganderätt till land – etablerades först under 1850-talet.

När vattnet skiftades lämnades fisket oftast samfällt. Orsaken var att husbehovsfisket fortfarande var av betydelse. I dag sätter vi som bekant ett annat värde på rätten till strand, vatten och fiske. Om marknaden får tala – och det gör den – så är strand och vatten guld värt medan fisket är relativt ointressant, så länge det inte gäller kräftor.

Apropå vatten. Gustav Vasas brev från 1542 säger inget om ägarlöst vatten. Inte heller någon annan regent eller riksdag har reglerat frågan. Av det skälet har vi ännu ägarlöst vatten i Sverige. Vi kallar det allmänt vatten.