16 september 2021

Strandskydd och förfallna byggnader, vad gäller


16 september 2021

Strandskydd och förfallna byggnader, vad gäller


MÖD 2021-02-09 i mål nrM 9926-20

MÖD 2016-02-19 i mål nrM 9926-20


Strandskydd gäller vid Sveriges hav, insjöar och vattendrag. Syftet med lagstiftningen är att långsiktigt dels trygga allemansrättslig tillgång till stränder, dels bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten. Strandskyddet kan därmed sägas skydda två strandtyper; den härliga där vi vill rekreera oss, den ohärliga där djur och växter trivs.

Få regler genererar sådan friktion mellan ägarintresset och allmänna skyddsintressen som reglerna om strandskydd. Friktionen dämpas inte heller av att reglerna kan vara svåra att tillämpa.

Strandskydd innebär att vissa åtgärder inte får vidtas inom strandskyddat område, exempelvis får inte nya byggnader uppföras. Dispens från strandskyddet kan lämnas om det finns särskilda skäl. Vad som är särskilda skäl definieras i lagen. Vi ser i detta referat till några av dispensgrunderna och hur de avgränsas i praktiken.

Strandområde som redan är ianspråktaget

Dispens från strandskyddet kan, enligt 7 kap. 18 § 1 MB, lämnas om det område som dispensen avser redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att området saknar betydelse för strandskyddets syften. Denna dispensgrund kan bland annat åberopas vid åtgärder inom tomtmark för bostads- och fritidshus, som i och med nyttjandet av byggnaden privatiserats på ett sådant sätt att marken inte längre är allemansrättsligt tillgänglig. Dispensen torde därmed i många fall lämpligen ges en avgränsning som motsvarar den hemfridszon som uppkommit kring bostaden.

Om byggnaden är förfallen på ett sådant sätt att den inte längre ger upphov till någon hemfridszon kan dispens inte medges utifrån 7 kap. 18 c § 1 MB, eftersom området då inte längre kan anses ianspråktaget.

MÖD mål nr M 9926-20

Bakgrund

Plan- och miljönämnden i Vännäs kommun (nämnden) biföll i februari 2020 en ansökan om strandskyddsdispens för nybyggnation av ett enbostadshus på fastigheten Vännäs Norrmalm 1:14. Nämnden motiverade beslutet med att det fanns skäl för dispens enligt 7 kap. 18 c § 1 MB, d.v.s. området för dispensen bedömdes redan ha tagits i anspråk på ett sätt som gjorde att det saknade betydelse för strandskyddets syften.

Länsstyrelsen upphävde beslutet med motiveringen att byggnaden på fastigheten förfallit i sådan utsträckning att det inte längre kunde anses ha någon hemfridszon. Området kunde därför inte anses vara ianspråktaget på det sätt som avses i 7 kap. 18 c § 1 MB. Länsstyrelsen bedömde att det inte heller i övrigt förelåg sådana särskilda skäl som krävs för att strandskyddsdispens ska kunna beviljas.

Mark- och miljödomstolen ändrade länsstyrelsens beslut i augusti 2020 och fastställde nämndens beslut. Rätten höll syn på platsen och noterade att det endast är ytterväggen på byggnadens norra sida, som vetter mot skogen, och det med denna vägg vidhängande taket, som har rasat in (skorstenen hade rasat och tagit med sig delar av en vägg). Resterande ytterväggar var intakta. Taket på den del av byggnaden som vetter åt vattnet var intakt. Domstolen beaktade att det är de intakta sidorna av byggnaden som är synliga för omgivningen, oavsett om en besökare kommer till platsen via infartsvägen eller tittar upp mot huset från strandlinjen. Detta leder enligt domstolens bedömning till att byggnaden fortfarande får anses föranleda en hemfridszon. Dispensgrunden i 7 kap. 18 c § 1 MB bedömdes därför vara uppfylld.

Ärendet överklagades till Mark- och miljööverdomstolen som meddelade prövningstillstånd.

Bild 1. Fastigheten Vännäs Norrmalm 1:14


Bild 2. Flygbild över fastigheten med byggnaden inringad med orange färg.

MÖD:s bedömning

Länsstyrelsen yttrade sig i målet och anförde att byggnaden gav ett påfallande förfallet intryck och att någon hemfridszon knappast kunde uppfattas oavsett från vilken vinkel en besökare närmade sig byggnaden. Från strandkanten är endast en mindre del av byggnaden synlig, och en besökare kan knappast göra några antaganden om byggnadens skick eller förfall. Från infartsvägen kan en besökare se att fönstret är trasigt och att fasaden inte har underhållits på mycket länge. Byggnaden kan knappast uppfattas som beboelig ens från denna vinkel. En besökare som tar några steg i sidled från vägen kan även se den rasade väggen.

Länsstyrelsen framhöll även att det kan ifrågasättas om det är i linje med lagstiftarens intentioner att basera denna typ av bedömningar på antaganden om från vilket håll besökare på platsen kommer ifrån. Om en hemfridszon existerar eller ej är enligt länsstyrelsen ett binärt förhållande. I de fall där en hemfridszon föreligger, men dess utsträckning varierar i olika vinklar från byggnaden, är det möjligt för en besökare att passera förbi byggnaden, och till och med runda den, utan att någon gång inkräkta på hemfridszonen, eftersom hänsyn kan tas till det privatiserade intrycket i varje väderstreck.

MÖD konstaterar inledningsvis att dispensgrunderna i 7 kap. 18 c § MB är avsedda att tillämpas med stor restriktivitet. Domstolen fortsätter:

”I detta fall kommer en besökare som närmar sig bygganden från norr, genom skogen, genast upptäcka att en av väggarna rasat in. Även besökare som kommer från ett annat håll kan efter en helt översiktlig undersökning av platsen konstatera att byggnaden är uppenbart förfallen och övergiven.”

MÖD konstaterar därmed att området inte kan bedömas som ianspråktaget i den mening som avses i 7 kap. 18 c § 1 punkten MB och, med ändring av mark- och miljödomstolens dom, upphäver domstolen nämndens beslut.

MÖD mål nr M 2270-15

Bakgrund

Målet avsåg upphävande av strandskydd för fastigheter inom detaljplanelagt området. Kommunen hade upphävt strandskyddet inom kvartersmark för bostäder, kvartersmark för teknisk anläggning och för allmän plats (lokalgata och parkering). Som skäl för upphävandet hade kommunen angett 7 kap. 18 c § 1 punkten MB, d.v.s. att marken var ianspråktagen och saknade betydelse för strandskyddets syften. Kommunen hade hänvisat till att det på fastigheterna fanns byggnader eller gamla husgrunder, tomtanläggningar, badplatser, bryggor och i vissa fall staket.

Prövningen i MÖD

Vid en syn på platsen kunde MÖD konstatera att det på en av fastigheterna fanns en mindre förrådsbyggnad och i vart fall en synlig husgrund. Runt fastigheten fanns ett staket och vid tillfället för synen var gräsmattan klippt. Utmed stranden fanns rester av en strandskoning och en bänk. Av utredning framgick att det funnits ett bostadshus på fastigheten sedan 1930-talet, som senare ersatts med en husvagn som nyttjats som bostad. Området var utarrenderat för bostadsändamål när domstolsprocessen inleddes, men arrendet sades upp under domstolsprocessen, varvid husvagnen togs bort.

Bild 3. Den aktuella fastigheten

MÖD fann, med hänvisning till att fastigheten gav intryck av att vara en hävdad naturtomt i och med den klippta gräsmattan och staketet, att fastigheten var att bedöma som ianspråktagen tomtmark. Även om fastigheten inte hade varit kontinuerligt bebyggd fick den, enligt MÖD, ansetts ha behållit sin prägel av ianspråktagen tomtmark genom att fastigheten var tydligt avskild och omgärdad genom det staket som funnits på platsen sedan 1930-40-talet.

Sammanfattning

Vad tar vi med oss från de två avgörandena? Bland annat att det råder korrelation mellan Brottsbalkens regler om hemfrid och reglerna om strandskydd i Miljöbalken. Om i laga ordning uppförd bebyggelse drar en hemfridszon så väger det tungt vid prövningen av strandskyddsdispens inom zonen.

Hemfridszonen avser att skydda den enskildes boendemiljö. Det gäller oberoende av om det är en permanentbostad eller en bostad som används mer sporadiskt, exempelvis en sommarstuga eller jaktstuga. En byggnad kan, i takt med att den förfaller, tappa sin hemfridszon. Om personer som passerar fastigheten lätt kan uppfatta att bygganden är övergiven så finns inte längre någon hemfrid att skydda. Marken anses i dessa fall enligt MÖD då inte heller vara ianspråktagen på det sätt som avses i Miljöbalken.

Ett område kan anses vara ianspråktaget i Miljöbalkens mening även om någon permanent byggnad inte finns på platsen. Det kan följa av vissa anläggningar på marken, såsom staket, eller genom hur området har skötts, såsom gräsklippning. Området kan härigenom komma att hävdas även på annat sätt än genom bostadsbebyggelse. Man kan fråga sig om det först refererade målet ovan kunde ha fått ett annat utfall om tomtplatsen hävdats på ett mer påtagligt sätt, d.v.s. om det förfallna huset balanserades av välskötta anläggningar och iordningställda ytor. Och vice versa, hade målet från 2015 fått ett annat utfall om det på fastigheten hade funnits en uppenbart förfallen och övergiven byggnad, i stället för endast en husgrund? Det är sannolikt att utgå från att domstolen har att göra en helhetsbedömning av förutsättningarna i det enskilda fallet där både byggnationens skick och standarden på mark och anläggningar har betydelse.