HD T 3007-24

Den 7 november 2020 föll en meteorit ned på en fastighet i Enköpings kommun. Exakt var nedslaget hade skett var en tid oklart, men efter matematiska beräkningar och sökinsatser i området lyckades två meteoritjägare (inte skyddad yrkestitel) finna meteoriten. De tog med den till Naturhistoriska riksmuseet för förvaring.

Medan den 14 kilo tunga järnmeteoriten vilade på muséet inleddes en process om bättre rätt. Fastighetsägaren hävdade nämligen att meteoriten var dennes. Meteoritjägarna motsatte sig detta och hävdade i stället att de ägde meteoriten själva eller tillsammans med fastighetsägaren. Frågan gick från tingsrätt, till hovrätt för att slutligen landa i Högsta domstolen.

Den huvudsakliga frågan var om meteoriten utgjorde fast eller lös egendom. Om det förra var fallet, så var frågan också om äganderätt till denna typ av fast egendom kunde förvärvas av meteoritjägare, exempelvis genom åberopande av allemansrätten.

Vad som är fast egendom definieras i lag. Den fasta egendomen bestäms alltså positivt. Det som inte är fast egendom är lös. Första ledet i den rättsliga prövningen avser alltså att klargöra om meteoriten ryms inom definitionen av fast egendom.

Enligt 1 kap. 1 § JB är fast egendom jord. Begreppet ”jord” ska förstås i vid bemärkelse och omfattar alla delar av jordytan. Till begreppet jord förs normalt sten, jord, grus, berggrund med flera organiska och geologiska föremål som är belägna på fastigheten.

Meteoriten klarade kontakten med terra firma relativt intakt. Den har alltså inte finfördelats på ett sådant sätt att den omedelbart har kommit att gå upp i jorden i fysisk bemärkelse. HD konstaterade att avgörande för bedömningen av om en meteorit utgör en del av den fasta egendomen i form av ”jord” bör vara att en meteorit är unik genom att den kommer från rymden och på grund av dess material och egenskaper. Den skiljer sig därmed från stenar och annat sådant material som utgör beståndsdelar av fast egendom. Även om en lekman inte alltid kan skilja en meteorit från en sten kan det fastställas om ett föremål är en meteorit eller inte. HD kom till slutsatsen att en meteorit inte är jord. Hade meteoriten disintegrerat vid nedslaget eller hade meteoriten förblivit på fastigheten under så lång tid att den föll sönder genom korrosion eller på annat sätt gick upp i jorden så kan det antas att HD hade kunnat komma till en annan slutsats. Tiden – främst tidens tand – är en faktor av betydelse. Det som är löst kan således i vissa fall bli fast utan vidare mänskligt ingripande. HD hänvisar i domen till Slaggvarpet, NJA 1959 s. 466, där en slaggvarp (rester från ett smälteri) och jorden där den låg med tiden hade blivit en naturlig enhet. Någon sådan naturlig enhet var det dock inte fråga om här. Meteoriten var inte ”jord”.

Frågan var då om meteoriten var ett fastighetstillbehör, dvs. ett objekt som med stöd av 2 kap. 1 § JB har ett sådant samband med marken att det därigenom hör till fastigheten. En anläggning som har anbragts inom en fastighet för stadigvarande bruk kan, enligt första ledet i 2 kap. 1 § JB, utgöra fast egendom, om anläggningen har tillförts fastigheten av fastighetens ägare eller för dennes räkning. Meteoriten är inte en anläggning. Vidare har den inte anbragts för stadigvarande bruk. Den kan således inte anses utgöra fast egendom med stöd av första ledet.

Enligt andra ledet i 2 kap. 1 § JB är också på rot stående träd och växter fastighetstillbehör. Meteoriten är – gud bevars – inte en livsform. Enligt tredje ledet i 2 kap. 1 § JB är också naturligt gödsel fast egendom. Om så hade varit fallet, att meteoriten hade visat sig bestå av naturligt gödsel från rymden, skulle den juridiska frågan ha kommit i skymundan. Nu var så inte fallet. Meteoriten bestod av järn.

Utifrån den slutsatsen – att meteoriten inte uppfyllde villkoren för att utgöra fast egendom – är den att betrakta som lös. Frågan var då om meteoritjägarna kunde förvärva äganderätt till den.

Fastighetsägaren hittade aldrig meteoriten och var inte ens säker på att den fanns på hans fastighet. Meteoriten var därmed, enligt HD:s bedömning, inte i fastighetsägarens besittning när den hittades. Eftersom den inte ägdes av någon och inte heller var i någons besittning menar HD att meteoritjägarna hade rätt att ta den med sig. Meteoritjägarna har därmed genom ockupation förvärvat äganderätten till objektet.

Med domen i bagaget vet alla nu – meteoritjägare såväl som fastighetsägare – att det brådskar med att hitta meteoriter. Så när denna, den 15:e kända meteoriten som har slagit ned i Sverige, följs av en 16:e så gäller det att agera snabbt. Finders keepers!