Svea hovrätt den 31 januari 2012, mål nr F 5698-11

Det var den tiden på året då mörkret sänker sig över landets gemensamhetsanläggningar. I syfte att sprida ljus och julefrid över den samfällda egendomen beslöt årsstämman att en julgran skulle placeras på den förhoppningsvis strax vita grönytan. Varje år. Friden ville dock inte infinna sig. Någon julgran nämndes nämligen inte i anläggningsbeslutet.

Av anläggningsbeslutet följde att gemensamhetsanläggningen skulle bestå av vattenledningar, belysning, vägar, lekplats, soprum, centralantennanläggning och grönområde med tillhörande planteringar, träd och buskar. Man kan visserligen argumentera för att steget från ”träd” och ”belysning” till ”julgran” är litet, ja snarast en subjektiv bedömning av syftet med att lysa upp ett visst barrträd särskilda tider på året. Det får dock antas att den delägare som överklagade årsstämmans beslut inte var intresserad av sådana hårklyverier. Julgranen utgjorde, menade klaganden, en främmande verksamhet.

Varje samfällighetsförening har till uppgift att förvalta den samfällighet för vilken den har bildats. Några andra åtgärder får inte vidtas. Ledstjärnan är 18 § i lagen om förvaltning av samfälligheter, enligt vilken främmande verksamheter är otillåtna. Syftet med en samfällighetsförening är alltså inte att ha trevligt. Men hur trevligt får delägarna egentligen ha innan det blir främmande? Ja, det är närmast en fråga av om trevnaden är en biprodukt av själva förvaltningen eller om den är ett fristående mål. Det förra är okej, det senare kan ifrågasättas. Sveriges domstolar har bland annat prövat om en samfällighetsförening får arrangera korvgrillning i samband med städdagar, om tipspromenader är tillåtna och om årsfester får anordnas. Se bland annat RH 1980:47 om huruvida en samfällighetsförening får ha en fest- och sportkommitté.

Frågan om julgranen rörde sig över tre instanser. Tingsrätten biföll klagandens talan. Domstolen framhöll att julgranen var en trivselaktivitet. Den beräknade kostnaden var inte motiverad med beaktande av att den skulle debiteras samtliga delägare, julivrare eller inte. Stämmobeslutet undanröjdes. Samfällighetsföreningen överklagade men hovrätten nekade föreningen prövningstillstånd. Föreningen tog frågan vidare till Högsta domstolen som medgav prövning i hovrätten. Hovrätten, förmodligen bestående av tre vise män (eller kvinnor), prövade målet men utan att ändra tingsrättens dom.

Den slutsats som vi kan ta med oss från praxis kan uttryckas som att det är okej att ha trevligt i samfällighetsföreningar, så länge det inte sker på någon annans bekostnad – en princip som torde stå sig även i andra sammanhang.

Med detta sätter vi på Vesterlins punkt för årets krönikor och referat och önskar er alla en riktigt, jäkla God Jul!