Vesterlins skriver löpande krönikor i Jordbruksaktuellt och Skogsaktuellt, nu senast om Kombinationsfastigheter och strandskydd
Juristen har ordet: Före 1991 fick man inte blanda. Den som ville bilda en bostadsfastighet fick göra det, det vill säga bilda en fastighet med just så mycket mark som behövdes för bostadsfunktionen. Den som till bostaden ville lägga mark för mindre djurhållning eller odling fick dock nej från lantmäterimyndigheten. Man fick som sagt inte blanda.
Orsaken var statens mål att vi skulle nyttja den svenska marken effektivt. Produktiv jord- eller skogsbruksmark fick inte ödslas på improduktiva bostadsfastigheter. Att det fanns många som ville kombinera boende med mindre djurhållning eller odling saknade betydelse. En effektiv markanvändning var måttet för vad som kunde tillåtas.
Effekten var att lantmäterimyndigheten kunde bilda små bostadsfastigheter (några tusen kvadratmeter) och stora jord- och skogsbruksfastigheter (några tiotals hektar). Däremellan fanns ett vacuum. Så kom lagändringen.
De ändringar som gjordes i fastighetsbildningslagen 1991 innebar att det blev möjligt att bilda kombinationsfastigheter. Det vill säga fastigheter som tillgodosåg en funktion som kombinerade bostadsbehovet med mindre djurhållning eller odling. Efterfrågan på dessa fastigheter var stor. Vem vill inte bo vackert på en stor tomt?
För att bilda en kombinationsfastighet måste sökanden göra sannolikt att fastigheten ska användas på det sätt som anges, exempelvis för bostad och mindre hästhållning. Några kontroller sker inte i efterhand. En hästallergiker som vill ha en överstor bostadstomt kan mycket väl ansöka om att få bilda en ”hästfastighet” utan att någonsin avse att skaffa hästar. Och så har också skett. Inget ont om allergiker, de är nämligen långt ifrån ensamma om att ha ansökt om något i avsikt att göra något helt annat.
När fastighetsbildningslagen togs fram på 60-talet prioriterades en effektiv markanvändning, närmast ur ett produktionsperspektiv. Men 1991 hade perspektiven förändrats. Nu prioriterades värde av en levande landsbygd högre än produktionsmålet. Att tillåta kombinationsfastigheter var ett led i att få fler människor att bosätta sig på landsbygden och i bästa fall bidra till lokalsamhället genom olika mindre verksamheter. Det fungerade, i vart fall om man mäter effekten i antalet kombinationsfastigheter som har bildats sedan 1991.
Kombinationsfastigheter är mycket attraktiva boenden. Det är därför inte konstigt att många ansökningar gäller kombinationsfastigheter nära vatten, det vill säga inom strandskyddsområde. Här tillämpas dock stark restriktivitet. I förarbetena till 1991 års lagändring klargör man att strandskyddets intressen väger tyngre än intresset av kombinationsfastigheter. Rättspraxis på området har varit relativt strikt, och det senaste avgörandet från Högsta domstolen gör det än svårare att bilda kombinationsfastigheter inom strandskyddsområde, se mål nr Ö 3738-21. För att lyckas krävs dels synnerligen goda förutsättningar, dels en synnerligen god argumentation.
Ibland händer det. Nu senast var det Stora Enso som i mark- och miljödomstolen i Östersunds dom, 2021-12-08, mål nr F 1617-21, visade hur man kan argumentera för att nå hela vägen fram. I domskälen tar domstolen med oss på en kryssning mellan lagstiftningens grynnor och skär för att till slut – efter en resa värdig Odysseus – konstatera att fastigheten kan bildas. Visserligen kom mark- och miljödomstolens dom före HD:s avgörande, men den är ändå intressant. Även om det är svårt att bilda kombinationsfastigheter inom strandskyddat område så är det inte omöjligt.