Vesterlins skriver löpande krönikor i Jordbruksaktuellt och Skogsaktuellt, nu senast om Lantmäteriet och skatten – nya regler.

Staten vill stänga möjligheten att genomföra så kallade skatteförrättningar. Lantmäteriet har därför fått i uppdrag att föreslå regler för hur stämpelskatt ska kunna tas ut vid fastighetsreglering och klyvning. Frågan utreddes senast 2017 men resulterade då inte i någon åtgärd.

Lantmäteriets verksamhet har under hundratals år varit navet för beskattningen av fast egendom. Under Lantmäteriet ligger den statliga lantmäterimyndigheten, som ser till att Sveriges mark och vatten paketeras i de äganderättsliga enheter som vi kallar fastigheter. Under Lantmäteriet ligger också inskrivningsmyndigheten, som bl.a. för register över vem som äger vilken fastighet. Den verksamhet som Lantmäteriet bedriver bidrar i hög grad till att minska riskerna för alla som äger, köper eller belånar fastigheter. Vetskap ger trygghet och trygghet bygger värden.

Även om ägande-, omsättnings- och belåningsintresset är centralt för Lantmäteriets verksamhet så finns ytterligare ett tungt intresse – beskattning. Fast egendom är ur ett administrativt perspektiv enkelt att beskatta; egendomen kan varken döljas eller flyttas ut ur landet och alla transaktioner passerar Lantmäteriets system. Ett led i det systemet är lagfarten, d.v.s. registrering av förvärv som leder till nya ägarförhållanden i fastigheten. När köp lagfars utgår stämpelskatt normalt med 4,25% för juridiska personer och 1,5% för privatpersoner. Statens årliga intäkter från stämpelskatten är ca 12 miljarder. En liten del av statsbudgeten, men en trygg intäktskälla.

Stämpelskatt tas alltså ut i samband med att köp lagfars. Men om samma köp i stället läggs till grund för fastighetsreglering så utgår ingen stämpelskatt. Det är fråga om samma köpehandling och samma förmögenhetsöverföring, så varför beskattas den som söker lagfart hos Lantmäteriet men inte den som söker förrättning hos Lantmäteriet? Svaret finner vi i historien.

Innan fastighetsbildningslagen kom 1972 kunde fastigheter byta mark med varandra, men bara om fastigheterna bibehöll sitt graderingsvärde. Enkelt uttryckt kunde ett markbyte bara accepteras om fastigheterna bibehöll sin produktionsförmåga. Mark byttes mot likvärdig mark. Skatteförrättningar var alltså inte möjliga.

När fastighetsbildningslagen ersatte den föråldrade jorddelningslagen var det med det uttalade syftet att effektivisera fastighetsindelning. Ett led i detta var den nya åtgärder fastighetsreglering genom vilken man nu kunde flytta mark mellan fastigheter utan storleksbegränsningar. Den som köpt mark kunde nu alltså välja att antingen söka lagfart eller fastighetsreglering. Det förra förfarande medför stämpelskatt, det senare är stämpelskattebefriat. Orsaken var helt enkelt att lagstiftaren värdesatte en effektiv fastighetsindelning högre än fiskala intressen. Att det systemet skulle medföra viss skatteplanering var regeringen högst medveten om.

I dag ser regeringen annorlunda på frågan. Att marknaden i viss mån nyttjar en statlig myndighet för att kringgå statlig skatt är så klart olämpligt. Att det till på köpet är en myndighet som redan har allt för tunna resurser gör de än mer olämpligt.

Hur förslaget kommer att se ut vet vi först i december 2021 när Lantmäteriet redovisar sitt arbete. Men vi kan redan nu anta att det sannolikt inte kommer att avvika så mycket från 2017 års förslag. Resultatet kommer i så fall att bli ett mer logiskt uttag av stämpelskatt till priset av krångligare lantmäteriförrättningar.