HD den 21 juni 2021 mål nr T 3372-20
Fastighetsägare ska vid nyttjande av sin fasta egendom ta skälig hänsyn till omgivningen. Den till synes anspråkslösa regeln är navet i grannelagsrätten. Den fastighetsägare som avser att vidta en åtgärd som kan skada en grannfastighet bör alltså noga överväga om åtgärden bryter mot regeln; är den åtgärd jag avser att vidta tillräckligt hänsynsfull? En överträdelse kan nämligen resultera i skadestånd. Men hänsynsregeln gäller även vid fastighetsägares passivitet. Det här aktuella målet gäller en trasig dagvattenanläggning i Stockholms innerstad som p.g.a. passivitet från ägarens sida har medfört skada på grannfastigheten.
Omständigheterna i målet
En bostadsrättsförening, nedan BRF, äger två fastigheter i Stockholms innerstad. Dessa gränsar till en fastighet som ägs av en juridisk person, nedan Förbundet. Mellan fastigheterna ligger två innergårdar med en avgränsande mur, se bild 1 nedan.
Bild 1. Aktuella fastigheter är inringade med rött. Brf äger 5 och 6, Förbundet 19.
Förbundet drabbades mellan 2011 och 2016 av vatteninträngningar i källaren, vilket medförde kostnader. Orsaken till vatteninträngningen visade sig vara en trasig dagvattenledning på BRF:s fastighet. Förbundet väckte talan mot BRF och yrkande på ersättning för uppkomna skador och hänvisade i första hand till att BRF hade strikt ansvar för skadorna, i andra hand att BRF hade vållat skadorna genom oaktsam underlåtenhet att inspektera och underhålla dagvattensystemet på fastigheten eller i vart fall genom oaktsam underlåtenhet att utan dröjsmål vidta åtgärder sedan det stod klart att det fanns skador på dagvattensystemet.
Tingsrätten konstaterade att det var BRF:s trasiga dagvattenledning som orsakat skadorna, men att BRF inte var ersättningsskyldig eftersom BRF varken hade ett strikt ansvar eller hade varit oaktsam. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.
Förbundet överklagade till HD som meddelade prövningstillstånd avseende frågan om BRF är ersättningsansvarig för Förbundets skador.
Om ansvar och skadestånd
Ansvar på grund av underlåtenhet
Av 2 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL) följer att den som genom uppsåt eller av vårdslöshet vållar annan person- eller sakskada ska ersätta skadan. Bestämmelsen tar i första hand sikte på en persons aktiva agerande, men regeln träffar även den som genom passivitet skapat eller medverkat till uppkomsten av en skaderisk.
I vilka situationer som passivitet kan vara skadeståndsgrundande följer i huvudsak av de normer som kommer till uttryck i lag eller annan författning. I vissa situationer kan dock ansvaret att handla gälla även utan direkt författningsstöd. Så är fallet när det finns en särskild anknytning eller närhet till skaderisken. Av betydelse för uppkomsten och omfattningen av ansvaret är bland annat hur stor risken är för att en skada ska inträffa och den potentiella skadans storlek i förhållande till kostnaderna och svårigheterna att vidta riskmotverkande effekter.
Skyldighet att visa hänsyn
I både miljöbalken och jordabalken finns regler för hur fastighetsägare ska agera för att begränsa risker och skador på grannfastigheter. I 2 kap. miljöbalken finns hänsynsregler för den som utövar verksamhet eller företar en åtgärd som kan påverka omgivningen, se 2 kap. 2-5 §§ miljöbalken. Om hänsyns¬reglerna i 2 kap miljöbalken överträds kan ersättningsskyldighet uppkomma i enlighet med 2 kap. 8 § miljöbalken. För vissa sådana skador gäller ersättningsskyldigheten oberoende av förekomst av vårdslöshet, se 32 kap. 1 § miljöbalken.
En liknande bestämmelse finns i 3 kap. 1 § jordabalken, varav framgår att var och en vid nyttandet av sin egen eller annans fastighet ska ta skälig hänsyn till omgivningen. Regeln kan tillämpas för att bedöma skäligheten både i de aktiviteter som fastighetsägaren vidtar och de aktiviteter som fastighetsägaren inte vidtar. Vad som är skälig hänsyn i det enskilda fallet får göras utifrån en objektiv bedömning av omständigheterna.
Praxis rörande vattenskador
Mängden ledningar som har till syfte att transportera vatten är mycket stort. Många av dessa ledningar ägs och drivs av kommersiella aktörer, med överföringen som kärnan i sin affär, exempelvis va-bolag och fjärrvärmeleverantörer. Deras verksamhet är ofta relativt välreglerad med mer eller mindre tydliga beteendenormer. Dessa verksamhetsutövare riskerar enligt HD-praxis att träffas av ett strikt skadeståndsansvar – d.v.s. ansvar även om vårdslöshet inte har kunnat påvisas – om deras anläggningar medför vattenskador på fast egendom. Många ledningar hör dock till enskilda fastigheter, exempelvis serviceledningar och dagvattenledningar. Frågan är om fastighetens ägare har ett strikt ansvar för effekterna av ett rörbrott. HD har vid en tidigare prövning kommit fram till att en samfällighetsförening bar ett strikt ansvar för de skador som följde av ett rörbrott i den gemensamhetsanläggning som föreningen förvaltade. Frågan är om det strikta ansvaret som kan sträckas ut till att också omfatta enskilda fastighetsägares egendom.
HD går i den aktuella domen igenom praxis och framhåller:
”De rättsfall där övervägande skäl har ansetts tala för ett ansvar oberoende av vårdslöshet kan sägas ha det gemensamt att den skadeorsakande parten har drivit en verksamhet som inneburit risker för skador på̊ närliggande fastigheter. Skadeorsakerna har också̊ framstått som något som verksamhetsutövaren har haft anledning att räkna med. Högsta domstolen har även gjort skälighets- och ändamålsöverväganden vid sina bedömningar. Det går därför inte att av rättsfallen dra slutsatsen att en fastighetsägare generellt har ett ansvar oberoende av vårdslöshet för skador som beror på̊ ledningsbrott och ledningsstopp på̊ fastigheten. Någon allmän grundsats om ansvar oberoende av vårdslöshet har Högsta domstolen inte heller ansett sig kunna falla tillbaka på̊.”
Fastighetsägares ansvar
Fastighetsägare ansvarar, enligt 8 kap. 14 § första stycket PBL, för att byggnadsverks tekniska egenskaper består över tid. En högst rimlig regel, eftersom möjligheten att föregripa eller åtgärda fel normalt ligger hos fastighetsägaren. Att anläggningar på en fastighet hålls i skick är i många fall ett intresse som delas av fastighetsägaren och grannar. I vissa fall är det ju till och med så att skador på anläggningarna i huvudsak drabbar grannen, och inte den fastighet där anläggningen är belägen. Det gäller inte minst dagvattenanläggningar.
Fastighetsägares ansvar behöver bedömas utifrån normerna i miljöbalken och jordabalken samt med hänsyn till tidigare praxis. HD framhåller att det är skillnad mellan en sådan liten anläggning som det är fråga om i aktuellt fall och de större anläggningar som varit aktuella för bedömning i tidigare praxis. HD skriver:
”Ansvaret för en sådan anläggning som nu är aktuell kan inte heller med utgångspunkt i hänsynsregeln gälla oberoende av ägarens insikter om skaderisker eller av de aktsamhetsåtgärder som ägaren har – eller borde ha – vidtagit. Det bör alltså̊ inte uppställas något strikt ansvar i den meningen.”
Fastighetsägare kan enligt HD ställas till svars för både aktivitet och passivitet. Vid aktivitet krävs att åtgärden har utförts på ett skadegrundande sätt. Vid passivitet krävs att fastighetsägaren har underlåtit att agera i ett läge där aktivitet har krävts. Ansvaret att agera bör enligt HD mätas mot det handlande som rimligen kan begäras av en fastighetsägare. Vid bedömningen ska hänsyn tas till den kännedom fastighetsägaren hade, eller borde ha haft, om brister i anläggningens funktionalitet alternativt riskerna för sådana brister. Därvid ska beaktas ”…dels anläggningens ålder och konstruktions dels de särskilda förhållanden som kan ge upphov till stopp, flödeshinder eller rörbrott, däribland växtlighet, iakttagbara sättningar och fuktförekomst i egen eller angränande fastighet.”
HD anger vidare:
”När det finns en inte obetydlig risk för att anläggningen inte längre fungerar på̊ ett tillfredställande sätt, bör det kunna krävas av ägaren att han eller hon vidtar skäliga åtgärder för kontroll av anläggningens skick och funktion och för att avhjälpa brister som riskerar att skada omgivningen. Vid bedömning av vilka åtgärder – och därmed kostnader – som skäligen kan krävas, måste hänsyn framför allt tas till arten och storleken av de skador som kan befaras.
Om fastighetsägaren inte vidtar skäliga åtgärder, ansvarar han eller hon – på̊ grund av vad som kan betecknas som en oaktsam underlåtenhet – för skador som uppkommer i omgivningen till följd av anläggningens brister.”
Det är den skadelidande som har bevisbördan för att skadorna uppkommit på grund av brister i anläggningen. Dock behöver inte den skadelidande bevisa att ett visst handlande från fastighetsägaren skulle ha förhindrat skadan, det räcker normalt att den skadelidande kan visa att det har funnits möjliga och lämpliga riskreducerande åtgärder som fastighetsägaren hade kunnat vidta. Om så skett måste fastighetsägare, för att undgå ansvar, kunna visa att det åtgärder som den skadelidande angett inte skulle ha hjälpt.
HD:s bedömning i aktuellt mål
HD konstaterar att när BRF tillträde som ägare för fastigheten var dagvatten¬anläggningen drygt 70 år gammal. Mot den bakgrunden fanns det anledning att räkna med att anläggningen var i dåligt skick. BRF borde enligt HD ha insett att brister i anläggningen kunde leda till omfattande skador på omgivningen, varför BRF borde ha vidtagit riskmotverkande åtgärder såsom kontroll av anläggningen för bedömning av dess skick och underhållsbehov. HD menar att även om en inspektion av anläggningen inte nödvändigtvis skulle ha inneburit att bristerna i anläggningen uppmärksammades, skulle inspektionen ändå haft en påtagligt riskreducerande effekt. HD anser därför att det inte var ”förenligt med skyldigheten att visa hänsyn i rättsförhållanden mellan grannar att avvakta med kontroller och åtgärder till dess att läckage uppstod.” BRF var därför ersättningsskyldig för Förbundets skador.