Vesterlins skriver löpande krönikor i Jordbruksaktuellt och Skogsaktuellt, nu senast om Bevattning, dränering och fastighetssamverkan.
Vatten är som bekant flytande och reagerar inte på fastighetsgränser. Av den anledningen kan åtgärder som innefattar vatten, till exempel utförande av anläggningar för dränering eller bevattning, behöva ske genom någon form av fastighetssamverkan. Lagstiftningen tillhandahåller flera verktyg för det.
Det första verktyget, anläggningslagen, används när två eller fler fastigheter behöver samverka kring en anläggning som är av stadigvarande betydelse för dem. Samverkan kan till exempel avse en bevattningsanläggning som tillgodoser fastigheternas gemensamma behov.
Genom anläggningslagen kan lantmäterimyndigheten inrätta en gemensamhetsanläggning för ändamålet och i samband med det reglera delägarnas ansvar för utförande och drift av anläggningen. Förvaltningen sker sedan antingen genom löpande överenskommelser mellan delägarna, eller genom en samfällighetsförening. Uppkommer slitningar mellan delägarna finns det mekanismer i lagstiftningen som kan hantera dessa. Som bekant kan de dock inte lösa vilka slitningar som helst.
Fördelen med en gemensamhetsanläggning är att den är konstant över tid. Den står pall även om de deltagande fastigheterna får nya ägare eller om fastighetsindelningen ändras. Gemensamhetsanläggnings nackdel är precis densamma – den är konstant över tid. Uppkommer behov att anpassa anläggningen till nya förutsättningar, vilket det ofta gör, behöver parterna ansöka om en ny lantmäteriförrättning. Det kan kosta och, inte minst, det kan ta tid – särskilt om parterna inte är överens.
Ett alternativ till att inrätta en gemensamhetsanläggning är att delägare i stället avtalar om hur man ska samverka kring anläggningen. Det kan ske på olika sätt, till exempel genom upplåtelse av gemensamma servitut för det utrymme där anläggningen ska placeras. På så vis kan parterna skapa en struktur som liknar en gemensamhetsanläggning, eftersom den anläggning som servituten avser kan förvaltas genom en samfällighetsförening. Men konstruktionen har svagheter. Servitut reglerar rätten att nyttja ett utrymme, inte förvaltningen av en anläggning. Avtalet måste därför kompletteras i fråga om förvaltningsansvaret. Vidare kan servitut inte upplåtas inom den egna fastigheten. En servitutslösning kräver således ett skräddarsytt avtal för att fungera. Men även då finns det risker att kostymen spricker om förutsättningarna ändras, vilket de har en tendens att göra. Någon motsvarighet till gemensamhetsanläggningens effektiva tvistelösningsmedel finns inte.
Ett annat verktyg är markavvattningssamfälligheter enligt restvattenlagen. De inrättas av mark- och miljödomstolen i samband med tillståndsprövning av markavvattning. En sådan samfällighet kan bara samverkan kring markavvattning. Begreppet är dock brett. Markavvattning avser inte bara avledning av vatten eller sänkning av ett vattenområde. Begreppet omfattar också varaktigt skydd mot vatten, exempelvis invallningar. Också markavvattningssamfälligheter kan förvaltas av en samfällighetsförening.
Vilket verktyg ska man då välja? Avser anläggningen markavvattning, ja då är det en markavvattningssamfällighet som gäller. I alla andra lägen är gemensamhetsanläggningen det säkra valet, men en avtalslösning det mest anpassningsbara. Det är också fullt möjligt att en samfällighetsförening förvaltar flera anläggningar, exempelvis en gemensamhetsanläggning, en markavvattningssamfällighet och ett gemensamt servitut. Lite som en drink alltså, där du väljer innehåll och eventuell garnering.